Efter apokalypsen?

Det är på gott och ont. Detta att ha vidöppna ögon och se hela bilden.
Att vara en prepper på tå för det som kommer och samtidigt försöka hålla huvudet kallt och tänka logiskt.
Mitt ibland människor som inte alls delar min syn och mina farhågor utan tycker det är överdriven oro.
Så jag jobbar ständigt med mitt förhållningssätt, och det har faktiskt börjat ge bra utdelning.
Jag har landat i en vilsam visshet om att det inte är min uppgift att rädda världen och försöka övertyga och förändra. Något jag tidigare ägnat mig åt eftersom jag då varit mitt inne i övertygelsen utan distans och överblick.
Och det gör hela skillnaden nu att slippa vara fullt så engagerad och spilla tid på de 80% som ändå varken bryr sig eller kommer klara av det postapokalyptiska läget speciellt bra.

Jag ska ge ett praktiskt exempel – frågan om mat.
I mitt jobb som sjuksköterska jobbar jag bland annat med att ge råd om kost och livsstil till patienter med metabola sjukdomar. Alltså högt blodtryck, höga blodfetter, diabetes och övervikt.
Det finns många olika uppfattningar och forskning om vilket mat som ”är rätt” och hur man ska äta.
Allt från narrativets vanliga prat om ”fibrer, växtoljor och fettsnål vegetarisk mat där man drar ner på rött kött” till ett mer uttalat evolutionsperspektiv inom paleo och carnivore.
Och allt däremellan.
Det skapade ett etiskt dilemma för mig i början, när jag tvingades följa råd och riktlinjer jag själv inte står för.
Jag vet ju vilken sorts mat jag menar vi är skapta för att äta och jag har goda kunskaper i funktionsmedicin.

Men vartefter har ett lugn infunnit sig.
Kalla det ålder, vishet eller bara resignation?
Eller kanske helt enkelt bara att jag mognat som prepper.
Jag tror det handlar om att jag alltmer fokuserar på det som är viktigt och ser om mitt eget hus.
Inser att det inte är min uppgift att förändra människor.
För jag börjar misstänka att det inte bara handlar om att ”folk inte förstår” eller att ”läkarna inte kan något om kost” eller ens att ”big Pharma vill tjäna pengar på att vi är sjuka”.
Nej, jag börjar förstå att det är enklare än så.
För vi har sett ganska många exempel på det nu – att den stora majoriteten bara vill slippa tänka, slippa ta ansvar och istället ta den lätta vägen.
Jag gav exemplet utifrån kost – men det kan översättas till i princip alla viktiga områden i samhället och privatlivet.

Den här majoriteten – som jag faktiskt tror är ungefär 80% – kommer fortsätta följa flocken, prata om att göra förändringar, vänta på sin ”motivation” men aldrig komma till skott.
Bra så.
Det kanske är evolutionens mening att de ska förbli där de är och framgent klara sig mycket dåligt i en postapokalyptisk tid där större krav kommer att ställas.
Den resterande 20 procenten är de som potentiellt tillhör min flock – den jag så ivrigt söker.
De medvetna och kritiskt tänkande som förstår att det finns en annan väg.
De söker – och de ska helt klart finna.
För det finns många profiler och sociala mediekontron där ute som berättar om sin väg, sin kost, sin fasta.
Och den här mindre flocken provar nyfiket och hittar sin väg framåt.
Men det kommer aldrig att handla om att någon annan ska frälsa och övertyga.
Utan det kommer alltid att börja med ett eget driv – en egen insikt.
En energi som vill framåt och uppåt.
Mot motståndet och genom väggen av ansträngning.
Jag hoppas några av oss möts på andra sidan och får se solen!