Best Case Scenario

Precis när pandemin började klinga av och Rysslands proxykrig mot Ukraina tog sin början hamnade jag i vad jag skulle vilja beskriva som en ”existensiell utbrändhet”.
Det var då mina ögon på allvar började öppnas och jag i snabb takt förstod att inget gick att lita på.
Inget var som det såg ut att vara – det mesta är en kuliss med en dold agenda bakom.

Jag har alltid varit en person som gör saker.
Har projekt och planer på gång. Nya spännande grejer att fixa med.
Men nu var det som om alla dörrar stängdes. Allt tog slut. Inget fanns kvar.
Om allt var en lögn – vad fanns då kvar att hoppas på?
Och just detta med hoppet var nog det centrala. För när det lämnar en människa blir det väldigt mörkt.
När man inte längre har något framåt att hoppas på.

Nåväl.
Jag hittade min väg framåt och jag hittade också uppsidan i allt detta galna som pågår runt oss.
För som INTJ och Sigma personlighet har jag min styrka i att jag kämpar bäst i motvind och jobbar effektivast i motstånd.
Jag hittar lösningar på riktigt och triggas av när jag får höra att ”det där går inte”.
För visst fan går det.
Och på den vägen är det med alla nya planer kring prepping och självhushållning jag har här hemma.

Dock.
Det som stressade mig en aning var att det kändes som om tiden höll på att rinna ut.
Mycket händer i världen.
Jag blir äldre.
Och hur ska jag hinna ”få klart” allt?

Det var då jag läste om Reimar.
Och en helt ny insikt slog mig.
Reimar är 94 år och driver sedan 1961 sitt exportföretag i Borås.
Här är länken till reportaget om Reimar; https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/15aPpM/reimar-westerlind-ar-94-ar-och-jobbar-fortfarande-heltid?fbclid=IwAR0taJJ_Xmhzn0MhxMBcNoKVTpXnXo6pnduy8ljHKpVmku9_xGnoUquA3M8

Han jobbar fortfarande heltid, går spänstigt med visst stöd av en krycka och är rapp i repliken som få.
”Jag gillar arbete, det har alltid varit det viktigaste i mitt liv. Och framför allt gillar jag fysiskt arbete, så min hobby är att lägga stenmurar. För jag gillar grejer som tar emot. Och det är likadant på kontoret – jag vill jobba med projekt som är svåra och besvärliga.”

Och det var då jag insåg att … shit!
Tänk om jag också kommer vara fullt yrkesverksam tills jag är 94!
Det innebär ju att jag har ytterligare 35 år på mig innan det är dags att sluta jobba.
Ytterligare 35 spännande år att förverkliga projekt och lära mig nya grejer.
Och när jag sedan tänkte 35 år bakåt i tiden så insåg jag hur väldigt mycket man kan hinna på den tiden.

Det här har på riktigt förändrat mitt perspektiv och fått mig att förstå att det dels inte är någon brådska men också att med ett smart upplägg och rätt strategier kan nog jag vara en av dem som får vara med ett bra tag till och se vart allt det här tar vägen.
Mitt förhållningssätt blir att stå vid sidan om, välja mina strider noga, inte gå in i diskussioner utan istället vara den som ser helheten på avstånd.
Lugnt och stilla gör min grej.
Långsiktigt och med fokus på att i största möjliga mån vara oberoende och kritiskt granskande.
För nu verkar det snurra allt fortare och polariseringen gå allt vildare till.
Endast den som inte sugs in i virveln kan stå stadigt och se klart.